Gå till navigation Gå till innehåll

samtal med konstnärsduon Karin Keisu & Josse Thuresson

KiN-webbanner-Karin Keisu-Josse Thuresson-2560x1440px-220829JJ.jpg

Konstmuseet i Norr har samtalat med konstnärerna Karin Keisu och Josse Thuresson som är aktuella med utställningen Friktionens språk yttras inifrån som visas på konstmuseet 10.6–16.10 2022. 


I utställningen Friktionens språk yttras inifrån står minoritetsspråken meänkieli och svenskt teckenspråk i centrum. Hur föddes idén att skapa konst om språk?
Vi har sedan 2018 utformat ett konstnärskap som kretsar kring maktkritik och att lyfta perspektiv från marginalen. Vi båda kommer från språkliga minoriteter i Sverige. Josse har döva föräldrar och svenskt teckenspråk som första språk. Karin är Tornedaling och har vuxit upp i en meänkielitalande miljö. Vi var intresserade av att göra efterforskningar i våra respektive språk och dess historia då vi hade många frågor om varför språken har varit och är förtryckta. Ganska snabbt såg vi ett tydligt samband mellan makt, nationens uppbyggnad och språkligt förtryck. Vi såg hur det fanns likheter mellan olika språkliga minoriteter och hur våra historier har blivit osynliggjorda, och vi ville använda konsten för att berätta dem. 

Som en del av arbetet med videoverket Back to Back (2022) har ni har gjort research om det historiska förtrycket av tornedalingars och dövas språk i Sverige. Vilka tankar och känslor har arbetet väckt hos er?
Till en början blev vi förvånade över att det finns så många likheter mellan hur svenskt teckenspråk och meänkieli har blivit behandlade genom historien och vilka konsekvenser det har fått i de olika språkgrupperna. Det gäller till exempel att tvingas lära sig svenska eller att tala och läsa på läppar, synen på ens människovärde och roll i samhället och generationella trauman. När vi tittat på strukturerna bakom förtrycken ser vi ett nationalistiskt projekt med starka krav på enspråkighet och homogenitet.

Under processen har vi känt ilska och sorg, och har behövt jobba med våra personliga relationer till språk, familj och historia, men samtidigt känt en stark känsla av gemenskap och tillhörighet genom att kunna spegla sig i varandra. Genom varandra har vi kunnat lära känna oss själva bättre.

Trots det tunga innehållet, har arbetet framför allt väckt stor nyfikenhet, lust och hoppfullhet. En strävan efter förändring, att ta tillbaka sitt språk och synliggöra språkets specifika potentialer.

Det finns politiska partier idag som vill avskaffa modersmålsundervisningen till förmån för svenska språkets undervisning. Varför tror ni att språk så ofta blir en politisk fråga?
Språk är starkt kopplat till identitet och kultur. I Sverige har svenskan länge använts som ett verktyg för att bygga idén om den svenska nationen, om den svenska medborgaren och hur denne kan bidra till samhället. Begrepp som “I Sverige talar man svenska” används idag när man talar om integration. Även fast det kan vara ett försök till att skapa en gemenskap, tror vi att det är en problematisk analys. Samhället gynnas av att vi är olika. Dessutom menar språkforskare att om man har ett starkt modersmål så blir det lättare att lära sig fler språk. Men genom att begränsa språk kan man begränsa vilka kulturer och identiteter som får ta plats, vilket tyvärr är någonting som flera politiska partier vill idag. 

Språkförtryck är ett centralt tema i Friktionens språk yttras inifrån. På vilka sätt kan språkförtryck yttra sig och hur sprids tankar om att ett språk är fel?
Språkförtryck kan yttras på många olika sätt. Det finns otroligt mycket okunskap och fördomar om minoritetsspråk, vilket leder till att både privatpersoner och myndigheter sprider förtryck varje dag. Att förbjuda andra språk än svenska, som man förut gjort inom olika institutioner i Sverige, är ett sätt. Att osynliggöra att man i Sverige talat fler språk än svenska i årtusenden, långt innan nationens konstitution, är ett annat. Sveriges fem officiella minoriteter är numera till viss del skyddade, men kontinuerligt osynliggjorda. Teckenspråk är inte en av Sveriges officiella minoritetsspråk, och där yttras förtrycket bland annat genom begränsningar i tillgänglighet för döva som till exempel brister av tolkar. Det är inte heller självklart i Sverige idag att en döv person får lära sig teckenspråk. Istället premieras hörselhjälpmedel och talterapi, trots dokumenterad forskning om att det aldrig kommer kunna ersätta teckenspråkets betydelse för en döv person. Detta är exempel på akter av språklig diskriminering som sprider tankar om att det finns “rätt” och “fel” språk.

Friktionens språk yttras inifrån handlar också om queerhet och queerkultur och om marginalitet som en plats att hämta kraft från. På vilket sätt kan utanförskap vara en styrka?
Att vara på marginalen kan ge ett utifrånperspektiv på samhället vilket i sin tur gör det lättare att ha en maktanalys och kritik, en motkraft till det homogena, vilket i sin tur kan leda till förslag på förändring för att få samhället att utvecklas. Man kan genom sina individuella och gemensamma erfarenheter bryta mot normativa förväntningar, se igenom patriarkala, koloniala, kapitalistiska strukturer och använda dessa kunskaper för att göra saker annorlunda. Vi vill påstå att det finns kraft att hämta från den gemenskap och de berättelser som formas på marginalen och är specifika för dessa erfarenheter.

Berätta om er bakgrund, hur och när väcktes intresset för att arbeta med konst?
Karin kommer från Juoksengi och Josse från Stockholm. Vi träffades för första gången när vi började i samma klass på kandidatprogrammet i konst på Konsthögskolan i Oslo. Innan dess hade vi båda studerat två år på olika konst- och hantverksförberedande skolor i Sverige. Ingen av oss hade under vår uppväxt känt att det var en självklarhet att man kunde bli konstnär men Josses intresse för poesi och skrivande och Karins intresse för teater och arkitektur ledde in oss på den banan. Vi började jobba tillsammans och gick sedan masterprogrammet i konst på Konstfack som en duo.

Ni har arbetat tillsammans som en konstnärlig duo sedan 2018. Hur ser den konstnärliga processen ut när ni samarbetar?
Vi pratar och skriver tillsammans otroligt mycket. Det är grunden i vårt arbete. Först formulerar vi tankar och funderingar och gör efterforskningar. Det kan innebära att läsa texter, besöka arkiv eller olika platser och samtala med olika personer. Detta informerar våra samtal och leder till olika idéer om materialitet och form. På sistone har vi jobbat med film och skulptur för att presentera vårt arbete. Vi jobbar tätt tillsammans under alla steg i processen. Våra arbeten blir oftast långvariga och olika arbeten går hand i hand och fortsätter på varandra.

För två år sedan vann ni det internationella priset KINO DER KUNST Project Award i München. Berätta om priset och vad det har betytt för er?
KINO DER KUNST är en internationell konstfilmfestival som utforskar kopplingen mellan visuell konst och film. Deras pris Project Award är ämnat att stödja unga konstnärer och filmskapare att producera ett nytt verk som utmanar gränserna för traditionellt filmberättande. Vi nominerades av vår dåvarande skola och valdes ut att presentera en projektidé för en jury i München, och bland åtta kandidater så vann vårt projekt. Att få denna typ av erkännande visade att det vi vill berätta om är angeläget internationellt. Högerextremism och förtryck av minoriteter är något som många är rädda för och kritiska mot. Priset gav ett ekonomiskt stöd för att påbörja produktionen av det som senare kom att bli vårt verk Back to Back.

Visual Vernacular (VV) är en central del av verket Back to Back och ett konstuttryck som har fått stor spridning, bland annat på sociala medier. Vad är det som gör VV så unikt?
VV är en konstform som kommer från dövkultur, för döva och av döva. Det är en typ av poesi och storytelling som är besläktat med pantomim och cinematografi, som utvecklats under en väldigt lång tid. Man kan säga att det är ett visuellt berättande, bortom teckenspråk och talat språk, men som ibland använder teckenspråkets logik när det kommer till vissa handformer, rörelser och placeringar. Genom VV kan berättaren förkroppsliga olika karaktärer, miljöer och objekt, växla mellan olika scener och måla upp en storslagen bild av ett ögonblick, en händelse eller känsla. Det är en konstform som alla, oavsett språkkunskap, kan ta del av och försöka tolka. För teckenspråkiga är det en konstform som uppmuntrar kreativitet, lekfullhet och fantasi, vilket är otroligt viktigt för den egna självkänslan.

Friktionens språk yttras inifrån visas fram till den 16 oktober på Konstmuseet i Norr. Vad vill ni att besökare ska bära med sig från utställningen?
Vi hoppas att utställningen väcker känslor. Och att besökaren eventuellt lär sig något eller vill lära sig mer. Och att de känner att de fått ta del av teckenspråk och meänkieli. 

Har ni några fler utställningar eller projekt inplanerade under året?
Under hösten kommer vi visa Back to Back i Oslo och Trondheim och vara med på Luleåbiennalen och till våren ska vi ha en separatutställning i södra Sverige. Vi är även med i ett projekt initierat av KUBN i Haparanda som startar nu till hösten där vi bland annat kommer göra workshops med ungdomar.

Tack för pratstunden och lycka till i fortsättningen!

Läs mer om utställningen Friktionens språk yttras inifrån  här.