Flyktpunkter: att vika vyn – samtal med konstnärerna iida-ssi

I det konstnärliga forskningsprojektet DATA FREE ZONE SWE/SÁPMI_1, som är utgångspunkten för utställningen Flyktpunkter: att vika vyn på Konstmuseet i Norr, kartlägger iida jonsson och ssi saarinen, iida-ssi, Sápmis blinda fläckar, och skapar en parallell och alternativ motkartografi. Vi har träffat konstnärerna för en pratstund!

I det drygt 200 kilometer långa avståndet mellan de två sjöarna Gátterjávri och Ikkesjávrre i Norrbotten finns ett av Europas största områden utan mobiltäckning. På officiella kartor är området knapphändigt beskrivet, trots att det finns en lokalbefolkning som har namn för så gott som varje dal och varje bergstopp.

Arbetet med projektet Data Free Zone påbörjades när ni var magisterstudenter vid Sandberg Instituut i Amsterdam, (2020–2022). Ni har rötterna på Åland, hur började ert arbete i Norrbotten och Sápmi? 
När vi påbörjade projektet på Åland noterade vi många slumpmässiga anledningar till datafria zoner: höga hus, nya glas eller klippor som blockerade räckvidden. Vi insåg dock snart att de flesta riktigt stora datafria zonerna var ett direkt resultat av politiska och ekonomiska beslut som begränsade mängden installerade master. Under hösten 2021, introducerade Hampus Bergander, curator på Konstmuseet i Norr, oss till de datafria zonerna i Norrbotten. Då noterade vi att de inte bara utmärker sig i form av storlek men även i dess unika politiska verklighet genom dess förhållande till den samiska kulturen. För oss blev den stora frågan om det fanns ett samband mellan dessa två, och hur i så fall ett sådant samband yttrade sig.

Vilket område i Norrbotten har ni fokuserat på i projektet?
Vi har fokuserat på den största datafria zonen i Norrbotten, potentiellt sett även i hela Europa. 

Ett vanligt antagande är att kartor utgör en neutral representation av verkligheten. Vilka faror finns det i det antagandet?
Man kan betrakta kartor som en samling av datapunkter där dess olika sammansättningar utgör en grund för representation. I sin enklaste form betyder det att koordinatlinjer skapar nationsgränser, ekonomisk hälsa mäts i inflation och trafikdata skapar i realtid nya vägsträckor.  Den samtida kartografin verkar ofta som en politiskt informerad karta, byggd på historiska och sociala tidsförhållanden i kombination med platser.

På så vis, kan man betrakta en karta som en komposition av datapunkter, där datapunkterna kan vara faktabaserade – men sättet de arrangeras på är alltid subjektiva. När man inte erkänner kartor som politiska representationer, bidrar det till en befästning av dominerande strukturer, som i en frodande demokrati bör konstant omförhandlas. 

Varför kan det vara problematiskt att vissa geografiska områden är ”blinda fläckar på kartan” – datafria zoner?  
De blinda fläckarna kan vara farliga för att de genom sin avsaknad av information kan bidra till att upprätthålla en myt om orördhet. I vårt fokusområde har vi noterat en rad olika fenomen som kan tänkas dra vinning från denna myt; för utvinning av naturresurser är det ofta en förutsättning att marken framstår som obebodd, likaså för äventyrsturismen – eller för den fortsatta kolonialiseringen av Sápmi.

I projektet samarbetar ni med den samiska researchern Victoria Harnesk från Jokkmokk och curator Hampus Bergander, Konstmuseet i Norr. Vilken betydelse har det här samarbetet för projektet?
De senaste två åren har vi haft nästan daglig kontakt och låtit projektet utvecklas genom våra diskussioner. Vi tycker det är intressant att närma sig konstnärliga frågeställningar som grupp, där vi i det här fallet har kunnat diskutera och förstå ett samiskt perspektiv genom Victoria, samtidigt som våra konstnärliga metoder i sig och dess relation till kunskapsproduktion har kunnat omförhandlas tillsammans med Hampus och museet. De här rollerna har dock mer ofta än sällan, visat sig vara flytande.

Data Free Zone är ett konstnärligt forskningsprojekt. På vilket sätt skiljer sig ett sådant från ett vetenskapligt forskningsprojekt?
Konstnärlig forskning erbjuder alternativet att arbeta med metoder och frågeställningar som konventionell forskning inte har utrymme för. Vi lånar gärna element från akademisk forskning, men kan till exempel arbeta mer tvärvetenskapligt och med andra dokumentationsformer. Till skillnad från vetenskapen strävar inte vi efter objektivitet, utan erkänner i stället all kunskaps situerade karaktär.

Hur har projektet mottagits av allmänheten och av lokalbefolkningen i de områden som berörs av forskningen?
Vi har haft turen att samarbeta med flera fantastiska lokala personer – utöver all hjälp och kunskap som injicerats i projektet har vi har fått fina ord, men också kritiska frågor som har hjälpt oss att skarpare formulera och utveckla projektet framåt. 

Kartografi har varit ett verktyg för makt sedan de första upptäcktsresorna, kan kartor också utgöra en möjlighet till motstånd? 
Ja. Redan på 1980-talet började Abiskobladet arbetet med att korrigera stavningen av samiska platsnamn. Detta lade grunden till det stora arbete som Lantmäteriet och Sametinget har drivit de senaste åren för att uppdatera den samiska ortografin. Det är sällan myndigheter som driver förändring i kartografi, där kan mot-kartografier spela en viktig roll för att driva representation och arkivera information som annars skulle gått förlorad. Elin Anna Labbas bok, Herrarna satte oss hit är ett annat otroligt viktigt projekt som drivits parallellt med statliga kartografiska projekt, där Labba genom alternativa kartografiska metoder dokumenterat tvångsförflyttningarna av samer under början av 1900-talet. 

Utställningen Flyktpunkter: att vika vyn pågår mellan 12 maj och 10 september. På vilket sätt är utställningen en förlängning av det ursprungliga projektet? 
Utställningen är ett titthål in i de senaste två årens research. Vi har arbetat med kartografi på ett brett sätt som inkluderar kartor, men också bilder, video, ljud och rumsliga installationer som tillsammans reflekterar kring representationen av den datafria zonen. I stora drag har vi fokuserat på hur möjligheter och vinstintressen skapar ett tunnelseende, som får dominera bilden av “fjällvärlden”. Vi har varit intresserade av detta seende, men även synfältets periferi; informationen, berättelserna och människorna som exkluderas för att upprätthålla denna bild. 

Vi tackar iida-ssi så mycket för pratstunden!